Beginner's mind
Kreativitet – vad är det? Rick Rubin har skrivit en 374 sidor lång bok om det utan att riktigt kunnat förklara. Vilket kanske är själva poängen.
För runt tretusen år sedan skapades Go i Kina. Ett brädspel gudalik i sin komplexitet, med fler möjliga positioner än atomer i universum. Inom artificiell intelligens var det länge betraktat som den heliga graalen. Inte ens alla världens datorer parkopplade med varandra, som fick en miljon år på sig, skulle kunna räkna ut de möjliga dragen och besegra en toppspelare.
Det här var ett välkänt faktum fram tills den Google-ägda AI-maskinen Alphago antog utmaningen 2016. Med över hundratusen tidigare partier i databasen och minst lika många simuleringar av matcher mot sig själv mötte Alphago den trefaldige, europeiske Go-mästaren Fan Huei. Det blev seger direkt, 5–0.
Sedan reste forskarna till Sydkorea för att möta Lee Sedol, en artonfaldig världsmästare och Go:s svar på tennisens Roger Federer. Om någon kunde bedöma AI:n var det Lee Sedol.
I en livestream bevittnade miljontals tittare hur Alphago vann första matchen. I den andra matchen – 37 drag in – hände något som fick världsmästaren att lämna rummet. ”I går var jag förvånad, men i dag är jag helt mållös”, sa Lee Sedol i en intervju efteråt.
Enkelt förklarat kan man säga att AlphaGo stod inför två alternativ, det ena offensivt, det andra defensivt. Datorn valde ett tredje alternativ. ”Människor spelar normalt sett aldrig det här draget eftersom det är dåligt”, sa kommentatorn i live-sändningen. ”Det är bara dåligt. Vi vet inte varför.”
Att draget var ”dåligt” var allmänt vedertaget bland proffsen. Det var något man intuitivt bara visste, en slags uppsamlad visdom över historien. Men maskinen gjorde ett drag som inte fanns. ”Efter att mänskligheten har ägnat tusentals år åt att förfina sin taktik visar datorerna på att vi människor har varit helt fel ute […] Jag skulle rent utav säga att det inte finns en enda människa som snuddat vid sanningen om Go”, sa experten.
Det var drag 37 som avgjorde matchen och till slut vann AI:n med 4-1. Stormästaren valde att sluta tävla för gott.
När musikproducenten Rick Rubin såg det här rann tårarna, skriver han i den bästsäljande boken ”Kreativitet: ett sätt att leva”, som nyligen har översatts till svenska. Varför grät han? undrade han själv. Han hade ingen relation till spelet Go, inte heller brydde han sig om att en maskin hade vunnit mot en människa.
Det skulle dröja ett tag tills han förstod. Berättelsen illustrerade den skapande kraftens rena form. Alphago kände bara till spelets regler, datorn var befriad från traditionens ok och kulturens konventioner. ”Detta är nybörjarens sinne – ett av de svåraste tillstånden för en konstnär att vistas i just för att vi måste släppa taget om allt som våra tidigare erfarenheter har lärt oss”, skriver Rick Rubin.
Hur kan man nå dit, enligt Rubin? Lite oklart. Meditation, experiment, tillfälliga regler, förväntningar, samarbete och så vidare – detta tillhör bokens mer konkreta förslag. En recensent i Svenska Dagbladet kallar boken för ”350 sidor om kosmos, new age-floskler” varav en stor del innehåller utläggningar om ”att inga snöflingor är likadana och att varje vindpust är unik”. ”I princip hela boken består av denna outhärdligt platta internetbuddhism”, lyder sågningen.
Det stämmer förvisso, men tänk om Rick Rubin har rätt? Skulle det kunna vara så att hans egna ord om kreativitet är ett hinder för en djupare förståelse för vad boken faktiskt försöker förmedla? Att projektet är dömt att misslyckas från första början eftersom orden i sig, enligt den buddhistiska läran, är begränsande i sitt försök att fånga komplexiteten och djupet av en verklig upplevelse. Försök själv att beskriva vad vänskap, kärlek eller sorg är och ställ det i relation till din erfarenhet.
Men om allt som Rick Rubin säger är trams, vad är det som gör att reklamjätten Ogilvys vice ordförande Rory Sutherland sänder en över tre och en halv timme lång podcast med denna, enligt SvD-recensenten, överbetalda lallare? Eller att det som Rubin kallar för nybörjarens sinne finner en snarlik motsvarighet i den brittiske reklamgurun Dave Trotts inledning till boken ”The power of ignorance”.
En amerikansk sökare reste till bergen för att träffa en Zen-mästare och övertyga honom att bli hans student. Med korslagda ben satte de sig ner mitt emot varandra för att dricka te när amerikanen sa:
”Jag har ägnat många år åt att studera zen.”
Zen-mästaren var tyst och fyllde på med lite te.
Amerikanen fortsatte: ”Jag har mediterat tre gånger om dagen för att få inre frid.”
Mästaren tog tekannan igen och fyllde på med mer te.
”Jag har slutat äta kött och mjölk. Sen blev jag vegan”, sa amerikanen.
Koppen var redan full, men zen-mästaren fortsatte hälla. Amerikanen, som inte låtsades märka vad som höll på att hända, fortsatte att berätta om sig själv:
”Jag har studerat alla kända koaner”, sa amerikanen.
Till slut, när teet forsade över bordet och ner på mattan, utbröt amerikanen:
”Vad håller du på med? Sluta häll. Ser du inte att koppen är full?”
Då tog zen-mästaren till orda för första gången och sa:
”Ditt sinne är som den här koppen. Det är så fullt att det inte finns plats för något annat. Tills du lär dig att tömma ditt sinne finns det ingen poäng med att försöka fylla det med något annat.”
Rick Rubins bok utforskar kreativitet genom att reflektera över förnuftets yttre gränser och brister. Vann datorn för att den visste mer än stormästaren eller för att den visste mindre? Ofta finns det en poäng att inte veta. ”Behåll det du har nytta av, släpp resten”‚ skriver han innan 72 korta kapitel tar vid.
Leon Nudel
Den här artikeln publicerades först i Resumés magasin #1-23.
Fakta | Rick Rubin
Musikproducent som grundade Def Jam Recordings och är känd för att ha haft stort inflytande inom olika musikgenres. I början av 90-talet producerade hiphopartister som Beastie Boys, LL Cool J och thrashmetalbandet Slayer. Han vann en grammis med Red Hot Red Hot Chili Peppers och väckte liv i en slumrande Johnny Cash innan hans död.
2007 kallade MTV honom för den viktigaste producenten de senaste 20 åren. I en ”60 minutes”-intervju” i samband med lanseringen av hans bok sa han att han knappt kan spela någon musik och ”inte har några tekniska färdigheter”.
Länkar:
Rick Rubin samtalar med Rory Sutherland (Tetragrammaton)
SvD-recensionen: Kreativitet. Ett sätt att leva. Framstår mest som en överbetald lallare